När man kommer hem till gamla byahålan som man en gång föddes i, även man försöker förtränga det, så kommer Snuskige Farbror Brun alltid på tal.
Han brukade hänga utanför ortens korvkiosk, alla traktens äldre tonåringar samlades där, med moppar och patetiska snorbromsar.
Han brukade sitta på den bortersta bänken, men sen ibland så hom han och satte sig nära en tjej, satt där bara ett par minuter och insöp hennes dofter.
Om nån stod i kön till kiosken för att köpa något, så kunde han ibland ställa sig efter dem, riktigt riktigt nära, han låtsades försöka få syn på nån artikel i kioskens fönster. Gnuggade sig lite lätt mot personen före, och stönade svagt. Alla skrek av skratt och Farbror Brun flydde tillbaka till sin stuga i skogen.