Man jobbar sida vid sida med folk i åratal och tror att man känner dem. Man spenderar mer tid på jobbet än hemma och vet mer om kollegorna än sin egen familj.
Trodde jag. Vi har en kille på arbetet, Niklas, som alltis klär sig väldigt korrekt, oberoende av väder och temperatur, så är det slips, kavaj och oftast väst under som gäller. En allvarlig kille, men trevlig, personligheten är lika korrekt som klädstilen.
Arbetsgivaren brukar fixa influensa vaccinering för dem som vill, två sköterskor från en klinik kommer innan lunchrasten.
Lunchrummet ställs i ordning och vi går in en och en och får sticket i skinkan. Niklas var före mig. Tyckte jag hörde sköterskan ropa nästa och gick in. Niklas drog just upp byxorna. Över knallröda nylonstrumpor med höfthållare. Jag log bara. Han blinkade med ett öga.
Vi spenderade lunchrasten med att gå och shoppa underkläder tillsammans, tror det var första gången jag såg honom le.
Puss på moroten pojkar!